Inom textilindustrins stora område har spunbond nonwoven mellanfoder blivit en oumbärlig del med sina unika egenskaper och breda användningsområden. Det är dock inte lätt att producera högkvalitativa och stabila spunbond nonwoven mellanfoder. Det är en komplex och noggrann process som involverar exakt kontroll och teknisk optimering av flera länkar.

Extrudering och sträckning, som startstadiet för produktion av spunbond nonwoven interlining, spelar en avgörande roll för kvaliteten på hela produkten. Under extruderingsprocessen smälts polymermaterialet och extruderas vid hög temperatur. För att erhålla det ideala kontinuerliga filamentet måste extruderingstemperaturen, hastigheten och trycket kontrolleras strikt. För hög temperatur kan orsaka polymernedbrytning, medan för låg temperatur kommer att påverka extrudatets fluiditet och enhetlighet. På liknande sätt kommer instabil extruderingshastighet att leda till ojämn tjocklek på filamenten, vilket påverkar efterföljande bearbetning och produktkvalitet. Tryckreglering är relaterad till smältans flödestillstånd och extruderingseffektivitet.

Den efterföljande sträckningsprocessen är ett nyckelsteg för att ge filamentet styrka och elasticitet. Valet av sträckningsförhållande är avgörande, och det måste bestämmas enligt typen av polymer och de erforderliga fysikaliska egenskaperna. Det lämpliga sträckningsförhållandet kan orientera filamentets molekylkedja i sträckningsriktningen, och därigenom förbättra dess styrka och elasticitetsmodul. Däremot kan överdriven sträckning göra att filamentet går sönder, medan otillräcklig sträckning inte kan uppnå önskad effekt.

Utläggningen av fiberbanan är grunden för att omvandla filamentet till en fiberduk. Detta steg kräver att filamentet läggs i en bana jämnt och utan defekter. Tjockleken, densiteten och likformigheten hos fiberbanan bestämmer direkt slutproduktens fysikaliska egenskaper och utseendekvalitet. Under läggningsprocessen måste defekter som veck och brott undvikas, vilket inte bara kommer att påverka produktens estetik, utan också minska dess livslängd och prestanda.

Limning och förstärkning är nyckellänkarna för att omvandla fiberbanan till en stabil fiberduk. Termisk bindning, kemisk bindning och mekanisk förstärkning är vanliga metoder. Termisk bindning smälter fibrerna i fiberbanan och binder dem till varandra genom uppvärmning. Denna metod är enkel och effektiv, men kräver strikt kontroll av limningstemperatur, tid och tryck för att undvika fibernedbrytning eller otillräcklig bindning orsakad av överhettning. Kemisk bindning använder kemiska lim för att binda samman fibrerna. Denna metod kan ge ett bredare utbud av bindningsalternativ, men mängden och fördelningen av lim måste kontrolleras för att undvika att påverka tygets känsla och andningsförmåga. Mekanisk förstärkning är att trassla in och tätt kombinera fibrerna genom nålstansning, spunlace och andra metoder. Denna metod är lämplig för tillverkning av tjockare fibertyg.

Efterbehandlingssteget är ett nyckelsteg för den slutliga försköningen och prestandaförbättringen av den färdiga produkten. Kalandrering kan göra ytan på fiberduken slätare och glansigare; curling kan öka produktens mjukhet och tredimensionella känsla; skärning är att skära fiberduken i lämplig storlek och form efter kundens behov. Dessa efterbearbetningssteg förbättrar inte bara produktens utseendekvalitet, utan förbättrar också dess prestanda, såsom slitstyrka och rivhållfasthet.

Att kontrollera kvaliteten på spunbond non-woven mellanfoder är en komplex och noggrann process. Från extrudering och sträckning, fibervävsläggning till limning och förstärkning och efterbearbetning kräver varje länk exakt teknisk kontroll och kontinuerlig optimering och innovation. Endast på detta sätt kan högkvalitativ och stabil prestanda spunbond non-woven interlining produceras för att möta den växande efterfrågan på marknaden.